men jag verkar vara för tjurig för de. För om jag vill lägga mej ner å inte finnas till en dag så brukar de på nått underligt vis ändå gå att komma sej iväg på de man ska.

När man mår såhär fantastiskt bra så vet jag inte vad som kan hjälpa till att göra det bättre. Känner mej sämst i allt, och uppmuntrande prat går bara in i ena örat å ut genom andra.

Jag vill kunna springa fort och länge

Jag vill kunna studsa upp ur sängen på morronen

Jag vill kunna skratta å må bra utan å känna att jag låtsas

Jag vill slippa ha en puls på 120 som gör mej yr i huvudet

Jag vill slippa va så förbannat TRÖTT

En sjukskrivning eller lite semester kanske?

Ja, ibland kan även jag överraska och briljera. Såpass att jag överraskar mej själv till och med! Igår va en sån dag. Jag hade en riktig "må-bra-dag" igår, och tog mej för att laga mat!   

Jag lagade fisk i ugnen. Den blev såpass jätte super god att Thomas tog påfyllning! Av fisk!!!   

Efter det så växte jag flera centimeter!!   

Sen kan det plötsligt vända igen. Idag är en annan dag. En lite bittrare dag. Så idag hoppas jag på att bli bjuden på mat.    

Tack å lov för att de har börjat komma ögongodis ut till jobbet igen så jag å C har nått å göra mellan varven...   

När allt verkar komma över en på en och samma gång och man är mitt i att försöka hitta sej själv och landa med bägge fötterna på jorden, hur gör man då för att slippa att ena dagen sitta i en virvelvind och nästa dag vara det "jag" som faktiskt är jag?

Ibland irriterar jag upp mej för småsaker som har tendenser att göra mej fullkomligt galen! Jag kan konsten att överanalysera ALLT. Och senär det som att slå på OFF-knappen för att kroppen ska orka funka i längden.

De gör det inte lättare när man försöker komma underfund med vem man är och hitta sej själv om det titt som tätt ska idiotrasa.

En sak jag kom på igår va att jag har alltid varit väldigt ego, och alltid tänkt först utifrån mej själv. Detta har gjort att jag antagit att alla andra oxå gör så. Därför sitter de djupt inne att berätta för nån om hur mina problem är, då jag inte vill att nån ska lägga tid och energi på mej för jag är så dålig på att ge det tillbaka.

Sen att det faktiskt är så att alla nån gång har en "down"period är svårt att ta in. För jag vill inte att nån ska måste "ta hand om" mej som nån närhetssökande osäker tonåring.

Jag har dock börjat lära mej nu att de finns fler härligt ärliga och äkta människor än bara Katta. (Familj, släkt är ju alltid inräknade) men annars är det Katta som faktiskt känns som den enda som varit hårt ärlig jämt. Och hon ska ha tack för de! Jag försöker ge det tillbaka, hur bra jag är på de vet jag inte. Men jag försöker omge mej med fler såna människor för de mår jag bra av.

Vidare mot jobb nu!

De va ju hockey i tisdags. Och inte vilken hockey som helst, utan nästsista matchen i kvalserien. Vi behövde EN poäng. Och jag va nervös. Såpass nervös att jag hade planerat att inte gå.

Sen planerade jag att gå och sitta i fikarummet, och bara gå ut och titta en stund.

Det slutade med att jag såg hela matchen från läktarplats...

Sittande på läktarn kan jag ju inte påstå att jag riktigt va. Därav likheten med min morfar. Jag halvstod genom hela matchen, vilket innebar träningsvärk dagen efter. Men de va det helt klart värt!!

Jag skrek så halsen gjorde ont och klappade och satt dom sista 5 minutrarna med händerna knäppta så dom blev alldeles blå!

Men de va ju hockey, och de va ju spännande!!

Såpass spännande att jag ibland höll för öronen! Ja, jag vet att de låter konstigt, men de är mitt sätt att göra som morfar gjorde.. Han slog av tvn å gick därifrån när de gick dåligt, för att sedan springa tillbaka och slå på igen.

Jag är så nyfiken så jag kan inte hålla för ögonen, utan jag håller för öronen istället i hopp om att slippa höra motståndarfansen jubla vid eventuellt baklängesmål!

Jag är lite knäpp, men sån är jag.

Jag hade en underbar kväll, VI VANN ju!!! Och jag blev bjuden på kaffe å kaka!! Jag fick va med i segerjublet och lyckoruset som infann sig i Eon arena va nästintill som att vinna smguld!!! Helt fantastiskt!!!

Ett tag blev jag alldeles kär i varenda spelare i hela TimråIK!!! Som dom kämpade!!!  

Över till lite annat så har ni ju fortfarande inte fått se nå bilder. Nu har de varit 20års fest, 50års kalas och Dop så de är väl dags att ta itu med att lägga ut de i helgen! Så himla skönt att va långledig!!! Fast på nått underligt sätt så känner jag redan nu att jag kommer längta till tisdagens vardag....?! Tänk att man aldrig kan va nöjd!  

Jag har dom senaste dagarna ägnat mycket tid åt att tänka på hur olika människor och olika händelser har påverkat mitt liv. Både till det bättre och det sämre. En del av dom "braiga" kan jag längta tillbaka till att få uppleva igen. Fast livet går ju vidare, och ibland är de så himla svårt att ta in.  Att JAG måste välja hur JAG ska leva MITT liv, de är nått jag fortfarande jobbar med, men de känns lite lättare nu än för bara nån månad sen. Nu har jag kommit närmare dit till den jag vill vara. Den som törs öppna munnen och prata, INNAN man hittat på allt hemskt som kanske möjligtvis skulle kunna hända! Sen den sämre delen jobbar jag oxå på att bli bättre inom. Men ibland är de svårt när man vill rädda hela världen från olycka och va den superstarka som INGET kan slå ner.

Tre gånger på 2veckor har jag blivit motbevisad.

Jag kan inte rädda hela världen. Jag kan inte ens rädda alla jag ÄLSKAR och håller hårt om från olyckan. Jag är heller inte oslagbar.

Sånna gånger betyder de så mycket att bara kunna säga HJÄLP! Oavsett vem man ber, och oavsett hur man blir hjälpt, så finns de så många runt omkring en som kan se saker ur ett annat perspektiv. Som kan säga saker som värmer och lättar upp situationen.

Det jag vill säga är

TACK!

Tack till alla er som finns där när jag rasar och blir alldeles trasig!

Ni betyder så otroligt mycket för mej!

TACK!

Ja, jag är så stolt så jag når snart upp till månen!! Eller på fredag kanske jag kan sträcka mej dit iaf!   

Varför kanske ni undrar?! (om inte så får ni veta de ändå om ni läser vidare)

För att jag har varit till tandläkaren!!!!   

För första gången på 8år. ÅTTA ÅR!!   

Tack vare mina snälla vänner    som övertalade mej en kväll för länge sen och lite p g a rädslan för att måsta rotfylla en avbiten tand så tog jag mod till mej och ringde för en vecka sen. Och igår va jag välkommen dit!! Kan ju tillägga att jag har dessutom BYTT tandläkare!!! Efter mycket om och men och lite strul så kom jag dit och gjorde min undersökning och gick därifrån och grät bara lite grann på vägen ner i trappen, sen kändes de bra!   

Helt otroligt!! De kanske går att övervinna även en sån rädsla?   

Eller åtminstone göra den lite mindre obehaglig.

På fredag ska jag dit igen!   

Ska få min avbitna tand lagad oxå skulle dom ta tanden bakom som jag hade hål i på samma gång, så jag slipper alltså göra bedövning två gånger om!!!!   

Jag vet att jag faktiskt skrev att ni skulle få bilder från 20års festen, men min tid tycks aldrig riktigt räcka till så de får komma en annan dag istället! Nu va jag bara tvungen å skriva och få berätta om min nya tandläkar upplevelse!

Sen kan jag ju kasta in en lite rolig dialog här i slutet också för att liva upp de hela....:

T: ...men du vet väl hur en kameltå ser ut?

E: Ja?!

T: Ja men de är ju ingen dålig kommentar, de är bara en liknelse.

E: Vilken dålig liknelse! Då är de väl isåfall bättre å likna dom med en kamelmun?

T: *ASG*

E: Hmpf. Ska du va på de viset så kan du stoppa snoppen i en kamelmun nästa gång om de nu är så lika.

T: *ASG*

Ja, nu är jag småkär, IGEN!

Jag är kär i mycket, och många. Ibland kan man vara kär utan att älska och ibland kan man älska utan att va kär!

Just nu är jag mest kär i livet!  

För 2 helger sen så va jag hemöver alldeles själv å hälsade på först uppe på munkan, där mamma fick hjälpa mej å skramla ihop till min "kostym" och Leo (och tillslut Roger) fick hjälpa mej att byta olja i bilen. Om inte mitt humör hade varit så hemskt så hade jag å Leo klarat oss utmärkt själva, men Roger va redan ditkallad å då tyckte jag att han liksväl kunde få hjälpa till!  

Sedan bar de iväg ner till Fränsta för en pizza med pappa, och även lite ihopsamling av grejjer. Efter de hann jag även in en sväng till Elin, och lyckades träffa på hela syskon-klanen Decker! En surrig stund senare brummade jag hemåt till mina två söta pojkar igen.

Och vart va den stora pojken då? Jo, i en stuga med smör, öl och Roger.... Mer än så vill ni nog inte veta.... haha  

Förra helgen va ju en riktig PARTY HELG!!! Tråkigt att så många missade den, vi hade hysteriskt kul!!! Ska försöka lägga in några bilder här bara jag har ork å tid nog att lägga in dom i datorn.  De va ju alltså min "lilla"syster som fyllde 20år å hade en maskeradfest!!! HIPP HIPP HURRA FÖR HENNE!!!   Mer om de kan ni läsa på hennes blogg http://ginabronell.blogg.se/ eller i mitt kommande inlägg med bilder!

Vi hann även med en sväng upp till Tjärnbostugan, hur mysigt som helst!!!

Den här helgen har varit lugnet själv i jämförelse med dom tidigare två. Vi har bara varit hemma hela helgen och hunnit med en massa sånt som annars bara blir liggandes. Det känns så underbart skönt!

Imorgon är det ny vecka och nya tag. Jag planerar att hinna påbörja lite av mitt nya liv imorrn. Mitt liv just nu gå ut på att träna inför vårruset, hinna med hemma, jobba och planera framtiden. Och jag kan inte säga annat än att JAG ÄLSKAR DET!